MOSSARS nytta år ftor, i det de på magra fålt, hvilka de öfvertäcka, åfven beskydda och förvara andra fmå våxter, fom fig ibland dem upftuckit, ifrån köld och torka. Detta har ock våra trägårdsmåftare i agttagit, fom vin tertid med moffar tåcka fina plantor, att ej kölden skall tillfoga dem någon fkada. De famma förhindra åfven, att icke Frys-jorden om våren får upfryfa, och fåledes upkasta trådens och andra orters rötter, fom våxa deruti, hvilket eljeft fkulle fke; ty man har fedt, att hvareft fådan jordmån ej med moffar år betåkt, har kålan om våren, då han flagit upp, tillika lyftat upp öfver jorden ftockar, ftenar och alt hvad fom legat derinunder förborgat. Detta år altfå ordfaken hvarföre naturen gifvit norden få ftor ymnighet af moffar; men deremot de Södra lånderna ganfka få, emedan de dår icke behöfvas, eller åro till detta åndamålet nôdige. ·

Margråfet, Arundo, Fl, Sv. 102. kan aldrig våxa uti någon annan jordmån ån fand, hvilken naturen det endaft befkårdt. Detta år ej eller förgåfves och utan nytta ty man vet, att Ayglanden, (S. n. 50: 3.) fom kommer ifrån hafvet, ofta af vådret föres många milen, öfverfvåmmar famt ödelågger fkogar och stora flått marker, hvilket Skåningen bålt kan intyga, fom håraf blifver ofta befvårad; men få fnart det ta margrås får rota fig håruti, våxer det fom tufvor och binder med fina djupa och kry pande rötter fanden ftraxt tillhopa, förfamlar honom i hogar, och hindrar honom fåledes, att han icke får flyga långre och förstöra flera fäls ty Margrålet våxer deruti få frodigt, famt fort4414 plans

nai

plantas få lått och haftigt, att staf ett enda frö, hår det fått upväxa, kan det fedan öfver hea la fandberget utvidgas r). Altfå dåmpas fanden, andra plantor befrias, jorden ôkas och hafvet uteftånges utaf denne enda våxten, me, delft en fynnerlig naturens förfyn.

Huru forgfällig naturen varit om GRÅ SENS confervation, kan lätt intagas derutaf, att ju mer de af kreaturen till bladen afbitas, defto mer utvidga fig rötterna, och utflå nya telnin gar; ty lom deffe åro i fynnerhet af Skaparen förordnade att vara bofkapen till föda, få har Han ock lagat, att de i ftórfta ymnnighet och täthet med fina fina blad, fåfom ett tåcke, öfver. fkyla hela jorden; på det de måtte vara få myck ket tillråckeligare; men i fynnerhet anfe vi det med förundran, att änskönt gråfen åro bofkapens förnåmfta fpis, få förbjuder likvål Naturen dem att röra en enda fröbårande ftjelke, utan allenaft till bladen, då de gå i bet, på det deras frön måtte fritt få mogna och få fig.

virt

- Gråsmafken (Fn. 826.) tyckes vål håremot ingen ting mindre, ån befordra gråsvåxten, och gör ofs åfven ofta mårkelig skada på våra ångar och fålt; men fom vi ej få feja, att denna Ska parens inråttning år fåfång eller utan ordfak, böra vi bjuda till, att utrona den famma. Vi hafve af förfarenheten inhämtat om åtskillige flags örter, att om de få våxa i frihet få ymnigt, fom de kunna, få förqvåfja de omfider icke allenaft fig fjelfva, utan uteftånga ock andra örter, fom vaxa ibland dem, hvarföre trågårdsmåstare icke Tallan nödgas uprycka en del, att de ofriga båttre må

r) Gottl, R. p.205.

kun

kunna fkötas.

Så göra ock grålen.

Om

de finge våxa få tjockt fom de ville,kulle omfider alla andra örter, fom ftå ibland dem äldeles förqvåfjas. Derfôre tyckes Naturen förordnat denna masken, hvilken att förebygga få vål den ena våxtens fom den andras hela undergång, medelft fitt frätande skal hålla en jåmnvigt emellan gråfen och andra flags örter; ty Skapa rens förforg har ftråkt fig få vål til den enas fom den andras bibehållande, Denna fatlen bestyr kesåfven af det rön, att flera flags örter altid haf. va på ångarna vift fig året efter, sedan masken dår hållit fin måltid, ån någonfin tilförne. Det år vift, at Oeconomia Divina ftrider hårutinnan i vift mål emot vår enskilda hushålning; men vi måste fe långre in, och betånka att Skaparen ftyrer all ting till en god ånda,

Destructio.

S: 22. Såfom alla örter hafva lif, (§. 17) få undergå de åfven fina fifta öden och omvåxlingar, ej annorlunda ån fom de lefvande djuren. Aldraförft uprinner en liten telning af ett frö, Tom våxer till, blomstras, paras, mognar och frambringar fina frón; men omfider bleknar, torkas, faller af, dör bort,rutnar och förvandlas endteligen till mylla, af hvilken den famma hårledt fin förfta upkomft. Våxterna trånga fig med fina rôt ter ned ibland grufet, och når de afhuggas eller dó, ftår vål roten en tid qvar; men förrutnar endteligen och går till mull, hvaraf fker, att den famma myllan får med naturens tillhjelp blandas med fanden på famma fått, fom godflen, medelft akermannens flit, af plogen månges tilfammais med åkerjorden.

Sedan jorden på det fåttet år vorden tilredd, få år hon åter beqvam, att gifva nya plantor fö da till deras växt; ty få fnart ett frô kommer i jorden, förenar det med fig, medelft Solens, luf tens och regnets tillhielp, det finafte af denna myllan, famt låmpar den famma efter fin egen natur, och förändrar henne till en planta, få att det hôgsta trå intet annat kan fågas vara, än mull med luft och vatn, på ett fårundrans vårdt fått tillhopafatt och genom den kraften tillverkad, fom blifvit detta lilla frö förlånt s). Når deffa fåledes upvuxne örter âter igen do bort och förmultna, fâ ôkes myllan alt mer och mer hvaraf blifver en ny nåring för andra orter, få att fruktbarheten blifver derigenom beståndig få långe verden ftâr; kunnande jorden eljeft ic'ke årligen gifva få mycket af fig, om hon icke alt ftåndigt finge nytt nutriment. Således fkal den enas ruin tjena till det andras upkomft; och på det låttet år all fvartmyllan, fom omgifver vår jord tilkommen, nemligen af förrutnade örter hvilket åfven alla Chemifka prof intyga.

Men hvad är det då fom lagt förita grunde valen til (vartmyllan, emedan den allenaft år kommen af formultnade örter? Detta kan flutas af föl jande ron: Man har obferverat, att när klippor na förft upkomma af djupa hafvet, åro de få glat te af vatnet flipade, at man med möda kan stå på dem, fom klarligen fes vid alla hafskanter; men omfider får man fe de aldraminfta våxter, Liche es Cruftacei måla dem, hvilka till fin föda åtno ja fig med de ringa och fina jordpartiklar, fom regner förer med fig., Altfå åro defsa Lichenes de fam

$) II, Söderbergs Dif. de Curiol, nat, §. 2

ma

me, fom lågga grunden till alla våxter och åro får-. denskull ibland alla, ehuru ringa de och åro anfedde, ganfka mårkvärdiga i denna naturens Oeconomi. Efter en tids forlopp gå defsa til en ganska fin mylla, hvarpå Lichenes imbricati fåfta fina rötter. Så fnart defse åter förrutna till er forrutna till

en

na, Brya afedan åtskilliga moffar,fâfom Hyp

na, Brya och Polytricha finna rum och tilråckelig föda. Af deras förmultaande blifver ånnu törre famling at mylla, få att större växter och trån kunna endteligen utan móda lå och rota fig, hvilkas lof och blad årligen affalla, ruttna och föróka myllan, fom tilförne fagt år 7),

7

23. Sift år mårkvärdigt, huru många naturens betjenter åro tillreds, att föra bort och fkynda på de nedfaline och ofruktbare tråns 8deläggning, att de ej måtte långe få ligga till ett ofnygt fpektakel for verden. Forft börjar Lichenes fafta fig vid dem, hvaraf de fuga vattn till fig, fom i varman förordfakar rota, och i kolden fprickning; Derpå fåtta fig fedan allahanda Svampar, hvaraf de ännu mer för derfvas. Ytterligare komma Infecter till tufen tal och lägga dår fine ågg. Dermestes Fn. 366. gór fig vågar emellan barken och trådet, hvare igenom en ftor del deraf går till mjól; men Gerambyces, Apes (1004) och Co Fn. 812) genombåra flammen med tufende andra hal Endteligen komma Hack/pikar att föka Infecterna, och fönderhugga derföre det multnade tra trå det i fmå fpillror, tills det aldeles blifver förftordt och bragt till mylla. Så mycket arbete har naturen att afródja en enda ftock. De ftubD

t) WeG, R. p. 185.